En dag finner portvakten i en hyreskasern i Paris att den pensionerade lokföraren Jacques Godard dött i sin lägenhet på fjärde våningen. I takt med att nyheten sprider sig i huset väcks både invånarna och den dödes själ till liv.
”Huset var alldeles förändrat. Ännu dagen förut fanns det knappast till. Familjerna isolerade sig och klandrade värden för att ha gjort mellanväggarna för tunna. När om aftonen någon av dem satt och pratade runt bordet och hörde mumlet från en annan, avbröt man sig och småsvor: ’Det är för galet. Man känner sig inte hemma. Väggarna är av papp.’ Och så fortsatte man mera lågmält.
I trappan stötte människorna ihop och sade: ’Ursäkta!’ Och ibland ’Goddag!’ Och ibland slogo de ner ögonen för att inte ha någon gemensam tanke. Det var en spiral av kall luft, varifrån uppsteg ett ljud som ur en havssnäcka.
Nu jäste det i huset. Från Godards kropp hade med den sista sucken utgått den kraft som huset behövde.”
Två fruar i huset bestämmer sig för att hedra den döde grannen, som de knappt brytt sig om när denne levde, genom att sala till en krans. För att samla in pengarna skickar de sina döttrar. ”Man säger inte nej till småflickor”
I blomsteraffären uppstår frågan vad det ska stå på kransen.
”Mina damer, man sätter vanligen i sådana fall: Skänkt av hyresgästerna.”
”Hyresgästerna, ja.”
”Man kommer att tro, att han var husägaren.”
”Varför inte: Till vår granne?”
”Min fru, jag säger bara, vad man brukar sätta. Mig är det ju likgiltigt, det är er sak. Jag talar om för er hur det brukas.”
”Ja, herrn förstår det bättre än vi.”
”Då är det avgjort”
”Skänkt av hyresgästerna.”
Till begravningen kommer även den dödes åldrige far, och för honom framstår sonens hyreshus som alltid annat än levande:
”Han lyckades inte förstå huset. Det tycktes honom mera ovanligt och människofientligt än alla dem han sett på väg från stationen. Han förvånade sig inte över att någon dött därinne, men kunde inte föreställa sig, på vad sätt man levde där, innan man dog. Varje fönsterram gjorde honom sorgsen.”
Begravningsprocessionens färd mot kyrkogården är bokens höjdpunkt. Det lilla följet av hyresgäster bakom likvagnen vandrar genom staden, allt mindre övertygade om det rätta i att marschera i detta sällskap.
Klimax uppstår i en kollision med en gatustrid mellan polis och strejkande arbetare, en strid som plötsligt avstannar för att släppa genom följet. De strejkande tar av sina hattar med blodiga händer, poliserna gör honnör.
”Människorna ryste av stolthet och glädje. Den döde tycktes dem något fruktansvärt; de älskade honom vördnadsfullt som en gud, som tillhör en och de kände sig ett med honom.”
Och i bostadshuset går livet vidare. Den dödes lägenhet får nya hyresgäster. ”Anständiga människor, förklarade portvakten, ett ungt par, tjänstemän utan barn.”
Jules Romains (1885-1972) gav ut ”Mort de quelqu’un” 1911. Boken anses vara starten för litteratur i den så kallade unanimismens tecken; berättelser som skildrar gruppen som en kollektiv varelse.
Den svenska översättningen ”Någon är död” utkom 1925, väckte viss uppmärksamhet och blev en inspirationskälla till många av de försök till kollektivromaner som följde med proletärförfattarnas genombrott. Romains verk har nu närmast fallit in i litteraturhistoriens glömska, men är väl värd att letas fram ur bibliotekens magasin av fler än den som söker efter bostäder i böcker.
