Västerbrogatan 7 (1993)

Åsa Crona (f.1966) skrev i början av 90-talet två uppmärksammade verk om könsroller: ”Bakom spegeln” och ”Kopiornas uppror”. Västerbrogatan 7 var hennes romandebut, och fick inte riktigt samma genomslag som de kändare verken. Rent litterärt är det kanske inte heller något storverk, men för den bostadsintresserade är det ett ovärderligt tidsdokument från ett Stockholm där 2000-talets bostadsbubbla ännu är i sin linda, och bytesmarknaden fortfarande är en viktig del i bostadsförsörjningen.

Ramberättelsen handlar om ett par som träffas och flyttar samman i en gemensam bostad vid Hornstull efter, för denna tid, en sedvanlig bytesprocess. Undertiteln till romanen är ”En uppstigning i helvetet 2 tr”, och avser livet i den nya bostaden, där tillvaron snabbt förpestas av grannen under: Eriksson.

”Eriksson dunkade när man drog ut en stol från skrivbordet om kvällen, men däremot inte de gånger vi inte lyckades hejda en kompis på övernattning från att spela en skiva på ganska hög volym, vid en tid då åtminstone jag och min man gått och lagt oss för en bra stund sedan. Han dunkade inte heller om man badade mitt i natten, vilket till och med varit förbjudet enligt de föreskrifter vi fått från värden tillsammans med överflyttningsblanketterna för elabonnemang. Det dröjde ett tag innan vi till fullo insåg dunkandets logik.
När någon skrattade dunkade han alltid, oavsett vilken tid på dygnet det var.
Hur han kunde följa oss så minutiöst genom lägenheten med sina slamrande protester från underjorden hittade vi aldrig någon förklaring till, såvida han inte ständigt stod med en skurborste eller något annat långt och hårt föremål beredd att ge sig till känna så fort en tioöring föll till golvet.”

Till stor del står parets relation i centrum av berättelsen. De sämre sidorna av att bo i flerbostadshus påverkar naturligtvis deras situation, även om det trots allt är en yttre omständighet. Och i slutändan är det just flerbostadshusets inneboende dynamik som också visar sig innehålla lösningen till en dräglig tillvaro. Och på den här bloggen tycker vi om romaner som fokuserar på boendet så här helgjutet.

Ett fönster mot söder (1933)

Drivkraften mot storstadens centrum, bort från förortens periferi, är inget påfund i spåren av miljonprogram och uppfräschade citykärnor. När Gustav Sandgren (1904-1983) gav ut sin tredje roman 1933 kretsade en stor del av ramberättelsen kring detta tema.

”Det var som om staden inte velat ha mig, den knuffade mig allt längre ut mot gränsen av sitt område där bara en och annan gatlykta lyste mig vägen hem om kvällarna.”

Huvudpersonen, en något oförlöst författare, tvingas bosätta sig på oönskat avstånd från huvudstadens centrala delar. Östgötasonen Gustav Sandgren hade själv ett par år tidigare lämnat landsbygden för Stockholm och en stor del av bostadsskildringarna i denna bok lär vara självupplevda.

”Jag hyrde mig ett rum i ett fattigt hus mot förstaden, det kostade inte mycket och det innehöll inte mera än en säng och ett bord med stol, en kommod och en spegel.”

”Det fattiga huset slöt sig om mig med sina orena dunster och sin mörka stämning.”

Gustav Sandgren debuterade 1929, och var en av författarna i antologin ”Fem unga” som gavs ut samma år. Han skrev enligt uppgift 47 böcker under sin levnad, varav den självbiografiska ”Du bittra bröd” och sagoboken ”Skymningssagor” tillhör de mer kända. Till skillnad från många av sina kamrater bland proletärförfattarna så var Sandgren en naturromantiker som även vävde in en hel del mystik i sina berättelser. ”Ett fönster mot söder” är inget undantag. Ett träd spelar en viktig roll som mottagare av författarens klagosång, och i det gudsförgätna huset rör sig en djävulsliknande gestalt.

”Det kom ofta för mig hur underligt livet var när jag bodde i detta hus. Det var som om jag ibland närmat mig en dörr i tillvaron, jag räckte ut handen för att öppna den och visste att bakom denna dörr fanns det sällsamma, lösningen på alltsammans. Men jag kunde aldrig öppna den dörren. Huset hade andra, påtagligare dörrar som öppnades och stängdes inför mina ögon och jag såg människornas liv naket och klart och oundvikligt som i en mardröm. Jag hörde suckar och rop och gråt och steg och gälla gräl genom väggarna om nätterna, och ibland kunde en gitarr darra till med några toner som genast tystnade igen, liksom förskräckta för husets råa atmosfär, ibland kunde en barnröst jämra sig över att livet gripit så hårt om barnets strupe och släppt det att leva i detta elaka hus.”