”Huset var mycket högt.
Det låg mitt inne i skogen, vid kanten av en myr. Han som hade byggt huset älskade naturen. Han ville vakna på morgnarna och höra fåglar sjunga. Han ville somna på kvällarna och höra grodorna kväka i myrkanten.
Det fanns många som förut bodde i den stora staden som tyckte som han och därför blev huset väldigt högt – hela 13 våningar.”
En stor flod skiljer huset från staden och en hög bro för människorna fram och tillbaka från sina arbeten. Men en natt slår blixten ner och bron rasar. El och telefon slås ut. Först skänker isoleringen ro och frid, i väntan på att räddningen ska komma. Men inget händer. I staden glömmer man bort det ensamma höghuset vid myren. Och de boende anpassar sig till ett liv utan el och konstgjord värme, utan affärer och bilar. Huset döps om till Talleborg, och blir närmast en organisk del av naturen.
Det är antagligen ingen tillfällighet att Karl-Aage Schwartzkopf (1920-) skriver denna barnbok samtidigt som det stora miljonprogrammet för bostäder inleds. Höga hus byggdes överallt i vad som dittills hade varit lantliga idyller. Kontrasten mellan betong och natur blev påtaglig för många barn på 60-talet (och framåt). Bortsett från den fantasifulla inramningen så följer boken i sig dock mest traditionell barnlitteratur, kryddad med viss tidstypisk så kallad crazyhumor.
Huvudberättelsen kretsar kring isolationen för de bortglömda hyresgästerna, och dess berättigande. En av de äldre hyresgästerna, en pensionerad byrådirektör, bestämmer sig efter några års isolering för att det är fel gentemot de uppväxande barnen att hålla dem från civilisationen och han bestämmer sig för att vandra den långa omvägen förbi flodklyftan för att nå staden. Väl där spärras han emellertid in i fängelse, och befrias av barn från Talleborg som följt efter honom för att hindra avslöjandet av deras existens. Boken avslutas med en polisjakt tillbaka ändå ut i vildmarken där ordningsmakten finner det bortglömda höghuset och dess invånare. Dessa flyr ut i skogen, och boken avslutas med en präktig cliffhanger.
Uppföljaren ”Höghuset vandrar norrut” gavs dock ut först fyra år senare (1969). Frågan är om intresset för hur det skulle gå för höghuset hade överlevt under dessa år. Här återvänder emellertid husets invånare, de övermannar poliserna, lossar höghuset från sin grund, och ger sig ut på en flyktresa, i roadmovie-stil, som till slut tar stopp i fjällvärlden där de finner ett orört paradis för sitt bostadshus: Paradisets dal. En plats som inte finns på någon karta, konstateras i bokens avslutande rader:
”Men den finns hos alla som har det rätta sinnelaget, som tror på den.
Sök gärna. Men fråga inte efter den. Ni måste hitta den helt av er själva. Ni kanske inte alls behöver fara ända upp till Kebnekajse. Ni kanske har den inom er.
Lycka till!”
