Höghuset vid myren (1965)

”Huset var mycket högt.
Det låg mitt inne i skogen, vid kanten av en myr. Han som hade byggt huset älskade naturen. Han ville vakna på morgnarna och höra fåglar sjunga. Han ville somna på kvällarna och höra grodorna kväka i myrkanten.
Det fanns många som förut bodde i den stora staden som tyckte som han och därför blev huset väldigt högt – hela 13 våningar.”

En stor flod skiljer huset från staden och en hög bro för människorna fram och tillbaka från sina arbeten. Men en natt slår blixten ner och bron rasar. El och telefon slås ut. Först skänker isoleringen ro och frid, i väntan på att räddningen ska komma. Men inget händer. I staden glömmer man bort det ensamma höghuset vid myren. Och de boende anpassar sig till ett liv utan el och konstgjord värme, utan affärer och bilar. Huset döps om till Talleborg, och blir närmast en organisk del av naturen.

Det är antagligen ingen tillfällighet att Karl-Aage Schwartzkopf (1920-) skriver denna barnbok samtidigt som det stora miljonprogrammet för bostäder inleds. Höga hus byggdes överallt i vad som dittills hade varit lantliga idyller. Kontrasten mellan betong och natur blev påtaglig för många barn på 60-talet (och framåt). Bortsett från den fantasifulla inramningen så följer boken i sig dock mest traditionell barnlitteratur, kryddad med viss tidstypisk så kallad crazyhumor.

Huvudberättelsen kretsar kring isolationen för de bortglömda hyresgästerna, och dess berättigande. En av de äldre hyresgästerna, en pensionerad byrådirektör, bestämmer sig efter några års isolering för att det är fel gentemot de uppväxande barnen att hålla dem från civilisationen och han bestämmer sig för att vandra den långa omvägen förbi flodklyftan för att nå staden. Väl där spärras han emellertid in i fängelse, och befrias av barn från Talleborg som följt efter honom för att hindra avslöjandet av deras existens. Boken avslutas med en polisjakt tillbaka ändå ut i vildmarken där ordningsmakten finner det bortglömda höghuset och dess invånare. Dessa flyr ut i skogen, och boken avslutas med en präktig cliffhanger.


Uppföljaren ”Höghuset vandrar norrut” gavs dock ut först fyra år senare (1969). Frågan är om intresset för hur det skulle gå för höghuset hade överlevt under dessa år. Här återvänder emellertid husets invånare, de övermannar poliserna, lossar höghuset från sin grund, och ger sig ut på en flyktresa, i roadmovie-stil, som till slut tar stopp i fjällvärlden där de finner ett orört paradis för sitt bostadshus: Paradisets dal. En plats som inte finns på någon karta, konstateras i bokens avslutande rader:
”Men den finns hos alla som har det rätta sinnelaget, som tror på den.
Sök gärna. Men fråga inte efter den. Ni måste hitta den helt av er själva. Ni kanske inte alls behöver fara ända upp till Kebnekajse. Ni kanske har den inom er.
Lycka till!”

Någon är död (1911)

En dag finner portvakten i en hyreskasern i Paris att den pensionerade lokföraren Jacques Godard dött i sin lägenhet på fjärde våningen. I takt med att nyheten sprider sig i huset väcks både invånarna och den dödes själ till liv.

”Huset var alldeles förändrat. Ännu dagen förut fanns det knappast till. Familjerna isolerade sig och klandrade värden för att ha gjort mellanväggarna för tunna. När om aftonen någon av dem satt och pratade runt bordet och hörde mumlet från en annan, avbröt man sig och småsvor: ’Det är för galet. Man känner sig inte hemma. Väggarna är av papp.’ Och så fortsatte man mera lågmält.
I trappan stötte människorna ihop och sade: ’Ursäkta!’ Och ibland ’Goddag!’ Och ibland slogo de ner ögonen för att inte ha någon gemensam tanke. Det var en spiral av kall luft, varifrån uppsteg ett ljud som ur en havssnäcka.
Nu jäste det i huset. Från Godards kropp hade med den sista sucken utgått den kraft som huset behövde.”

Två fruar i huset bestämmer sig för att hedra den döde grannen, som de knappt brytt sig om när denne levde, genom att sala till en krans. För att samla in pengarna skickar de sina döttrar. ”Man säger inte nej till småflickor”

I blomsteraffären uppstår frågan vad det ska stå på kransen.
”Mina damer, man sätter vanligen i sådana fall: Skänkt av hyresgästerna.”
”Hyresgästerna, ja.”
”Man kommer att tro, att han var husägaren.”
”Varför inte: Till vår granne?”
”Min fru, jag säger bara, vad man brukar sätta. Mig är det ju likgiltigt, det är er sak. Jag talar om för er hur det brukas.”
”Ja, herrn förstår det bättre än vi.”
”Då är det avgjort”
”Skänkt av hyresgästerna.”

Till begravningen kommer även den dödes åldrige far, och för honom framstår sonens hyreshus som alltid annat än levande:

”Han lyckades inte förstå huset. Det tycktes honom mera ovanligt och människofientligt än alla dem han sett på väg från stationen. Han förvånade sig inte över att någon dött därinne, men kunde inte föreställa sig, på vad sätt man levde där, innan man dog. Varje fönsterram gjorde honom sorgsen.”

Begravningsprocessionens färd mot kyrkogården är bokens höjdpunkt. Det lilla följet av hyresgäster bakom likvagnen vandrar genom staden, allt mindre övertygade om det rätta i att marschera i detta sällskap.
Klimax uppstår i en kollision med en gatustrid mellan polis och strejkande arbetare, en strid som plötsligt avstannar för att släppa genom följet. De strejkande tar av sina hattar med blodiga händer, poliserna gör honnör.
”Människorna ryste av stolthet och glädje. Den döde tycktes dem något fruktansvärt; de älskade honom vördnadsfullt som en gud, som tillhör en och de kände sig ett med honom.”

Och i bostadshuset går livet vidare. Den dödes lägenhet får nya hyresgäster. ”Anständiga människor, förklarade portvakten, ett ungt par, tjänstemän utan barn.”

Jules Romains (1885-1972) gav ut ”Mort de quelqu’un” 1911. Boken anses vara starten för litteratur i den så kallade unanimismens tecken; berättelser som skildrar gruppen som en kollektiv varelse.
Den svenska översättningen ”Någon är död” utkom 1925, väckte viss uppmärksamhet och blev en inspirationskälla till många av de försök till kollektivromaner som följde med proletärförfattarnas genombrott. Romains verk har nu närmast fallit in i litteraturhistoriens glömska, men är väl värd att letas fram ur bibliotekens magasin av fler än den som söker efter bostäder i böcker.

Västerbrogatan 7 (1993)

Åsa Crona (f.1966) skrev i början av 90-talet två uppmärksammade verk om könsroller: ”Bakom spegeln” och ”Kopiornas uppror”. Västerbrogatan 7 var hennes romandebut, och fick inte riktigt samma genomslag som de kändare verken. Rent litterärt är det kanske inte heller något storverk, men för den bostadsintresserade är det ett ovärderligt tidsdokument från ett Stockholm där 2000-talets bostadsbubbla ännu är i sin linda, och bytesmarknaden fortfarande är en viktig del i bostadsförsörjningen.

Ramberättelsen handlar om ett par som träffas och flyttar samman i en gemensam bostad vid Hornstull efter, för denna tid, en sedvanlig bytesprocess. Undertiteln till romanen är ”En uppstigning i helvetet 2 tr”, och avser livet i den nya bostaden, där tillvaron snabbt förpestas av grannen under: Eriksson.

”Eriksson dunkade när man drog ut en stol från skrivbordet om kvällen, men däremot inte de gånger vi inte lyckades hejda en kompis på övernattning från att spela en skiva på ganska hög volym, vid en tid då åtminstone jag och min man gått och lagt oss för en bra stund sedan. Han dunkade inte heller om man badade mitt i natten, vilket till och med varit förbjudet enligt de föreskrifter vi fått från värden tillsammans med överflyttningsblanketterna för elabonnemang. Det dröjde ett tag innan vi till fullo insåg dunkandets logik.
När någon skrattade dunkade han alltid, oavsett vilken tid på dygnet det var.
Hur han kunde följa oss så minutiöst genom lägenheten med sina slamrande protester från underjorden hittade vi aldrig någon förklaring till, såvida han inte ständigt stod med en skurborste eller något annat långt och hårt föremål beredd att ge sig till känna så fort en tioöring föll till golvet.”

Till stor del står parets relation i centrum av berättelsen. De sämre sidorna av att bo i flerbostadshus påverkar naturligtvis deras situation, även om det trots allt är en yttre omständighet. Och i slutändan är det just flerbostadshusets inneboende dynamik som också visar sig innehålla lösningen till en dräglig tillvaro. Och på den här bloggen tycker vi om romaner som fokuserar på boendet så här helgjutet.

Ett fönster mot söder (1933)

Drivkraften mot storstadens centrum, bort från förortens periferi, är inget påfund i spåren av miljonprogram och uppfräschade citykärnor. När Gustav Sandgren (1904-1983) gav ut sin tredje roman 1933 kretsade en stor del av ramberättelsen kring detta tema.

”Det var som om staden inte velat ha mig, den knuffade mig allt längre ut mot gränsen av sitt område där bara en och annan gatlykta lyste mig vägen hem om kvällarna.”

Huvudpersonen, en något oförlöst författare, tvingas bosätta sig på oönskat avstånd från huvudstadens centrala delar. Östgötasonen Gustav Sandgren hade själv ett par år tidigare lämnat landsbygden för Stockholm och en stor del av bostadsskildringarna i denna bok lär vara självupplevda.

”Jag hyrde mig ett rum i ett fattigt hus mot förstaden, det kostade inte mycket och det innehöll inte mera än en säng och ett bord med stol, en kommod och en spegel.”

”Det fattiga huset slöt sig om mig med sina orena dunster och sin mörka stämning.”

Gustav Sandgren debuterade 1929, och var en av författarna i antologin ”Fem unga” som gavs ut samma år. Han skrev enligt uppgift 47 böcker under sin levnad, varav den självbiografiska ”Du bittra bröd” och sagoboken ”Skymningssagor” tillhör de mer kända. Till skillnad från många av sina kamrater bland proletärförfattarna så var Sandgren en naturromantiker som även vävde in en hel del mystik i sina berättelser. ”Ett fönster mot söder” är inget undantag. Ett träd spelar en viktig roll som mottagare av författarens klagosång, och i det gudsförgätna huset rör sig en djävulsliknande gestalt.

”Det kom ofta för mig hur underligt livet var när jag bodde i detta hus. Det var som om jag ibland närmat mig en dörr i tillvaron, jag räckte ut handen för att öppna den och visste att bakom denna dörr fanns det sällsamma, lösningen på alltsammans. Men jag kunde aldrig öppna den dörren. Huset hade andra, påtagligare dörrar som öppnades och stängdes inför mina ögon och jag såg människornas liv naket och klart och oundvikligt som i en mardröm. Jag hörde suckar och rop och gråt och steg och gälla gräl genom väggarna om nätterna, och ibland kunde en gitarr darra till med några toner som genast tystnade igen, liksom förskräckta för husets råa atmosfär, ibland kunde en barnröst jämra sig över att livet gripit så hårt om barnets strupe och släppt det att leva i detta elaka hus.”